Månen blänkte i fjärden, Nordens renaste vatten, jag la en filt över kroppen och gick sakta hem i natten..

Hejsan svejsan på dejsan!



”Mer en ett år har gått nu sen jag och min familj packade in oss i vår gamla volvo och styrde söderut. Då var jag inte säker på någonting, helst ville jag bara vända, packa upp allt igen och fortsätta som vanligt”. Ja, där satt jag med tårarna rinnandes för mina kinder, på väg till en ö mitt ute i ingenstans, mot en helt ny vardag, lägenhet och liv. Dessutom skulle jag dela min lägenhet med en skåning som jag inte visste någonting om, ja förutom det hennes mamma sagt till min när det pratat. Hennes mamma beskrev henne såhär: Försiktig och blygtjej, pedantisk, gillar inte tävlingar och spel där någon vinnare utses, utan föredrar hellre att göra saker som att spela klarinett och att segla. Så det var vad jag visste och det kändes inte lovande eftersom jag själv är en vinnarskalle och väldigt pratsam.



Det fanns ingen utväg, jag var tvungen att sätta mig på den förbannade färjan tillsammans med de andra galna turisterna, som alla såg så förväntansfulla ut. Under de tre timmarna jag satt fast på båten bestämde jag mig att jag måste göra det här, hur ont det än gjorde att lämna alla och stå på egna ben. Även om jag skulle misslyckas och åka hem efter en månad, så hade jag klarat det, jag hade vågat. Däremot om jag skulle vända nu, skulle alla mina vänner och ”alla andra människor som tror de vet allt om ens liv”, se mig misslyckas och det skulle nästan vara värre än själva situationen. Tanken på att jag skulle åka hem och se allas blickar och höra allt skit snack som skulle börja gå, stod jag inte ut med, så jag tog mig i kragen och lastade in mina flyttlådor i min nya lägenhet och in i mitt nya liv.



Under de första dagarna kändes allt bara nytt och konstigt, dessutom verkade min rumskamrat tyvärr vara rätt lik beskrivningen jag fått höra. Om det här hade varit en saga eller film, hade det nu stått att de första veckorna hade varit underbara och att allt hade löst sig, men så var det inte. Jag var själv, väggarna var vita och mitt rum ekade av tomhet, jag tror att jag aldrig har känt mig så ensam. Dagarna gick och varje dag hade sin utmaning, vissa dagar var det svårt att ens kliva upp och vissa handlade det bara om att passa in. Jag tror att vi alla kände lite så och de allra flesta var nog rätt skraja över vad som skulle hända och hur saker och ting skulle utforma sig.



Så var den första ”underbara” tiden i mitt nya spännande liv som skådespelerska, men som tur var ändrades saker. När Hedda och jag bott med varandra ett tag, började vi att prata och ganska snart insåg jag då att hon inte alls var som jag hade trott. Så blev det även med klassen, för när alla fått en liten inblick över hur folk var, började man släppa på sina spärrar och vara sig själv.



Under mitt första år lärde jag mig otroligt mycket, men främst att vara mig själv och att tro på att jag faktiskt kan och duger som jag är. Det går inte att säga vad som har varit roligast, för varje dag har erbjudit nya äventyr, men en sak är jag säker på, utan min sambo/bästa vän Hedda Pålsdotter hade jag inte varit här idag. Under året som varit har vi gått igenom allt ifrån tårfyllda nätter till galna musjakter. Vi har sovit tillsammans, hand i hand och skyddat varandra från nattens faror och vardagens hemskheter.



Nu i efterhand inser jag hur annorlunda allt hade varit om jag inte hade haft dig och jag kan bara konstatera att det hade varit mitt livsstörsta misstag, att inte stannat på Gotland. För om jag inte vågat, hade jag missat att lära känna en sådan underbar människa som du. Så jag vill bara säga, tack Hedda för att du gav mig chansen att uppfylla min dröm.

Kommentarer
Postat av: Amanda Jonsson

Åh vad fint!

2011-11-05 @ 18:19:06
URL: http://ajonssons.blogg.se/
Postat av: hedda

jag bara älskar dig! <3

2011-11-05 @ 18:47:57
Postat av: Lena

Vad fint skrivet jag blev verkligen berörd!!!!!!!!!!!!!!!

2011-11-05 @ 21:31:21
Postat av: Jennifer

Åh vad fint Emma! :')

2011-11-06 @ 00:20:40
URL: http://jewnnifer.blogg.se/
Postat av: sofia

Jag vet inte om jag ska tacka Hedda eller grilla henne på en pinne, mohahah... Tänk om min emma hade kommit tillbaks! Då hade jag haft henne varje dag bredvid mig och jag hade varit så glad. Dock kanske min Emma hade varit en aning olylig... Nåväl, jag får väl tacka dig Hedda som har stulit Emma, men hon mår ju bra så jag kan inte klaga ;) <3

2011-11-06 @ 09:00:25
URL: http://sofffiak.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Vad händer nästa gång?

E-postadress: (publiceras ej)

Din bloggadress:

Din kommentar:

Trackback
RSS 2.0