Hej

Nu var det ett tag sen jag skrev, i veckan har vi haft nio föreställningar och det har varit underbart, roligt, sorgligt, jobbigt, fantastiskt och oerhört lärorikt. Vilken publik vi haft, det har inte varit en enda föreställning som publiken lämnats oberörda, flera stycken har gråtit, varit tårögda och vissa säger att de nästan inte orkat stanna för att så många minnen kommit upp. Det finaste var när en kille kom fram till oss i matsalen, han sa att han tyckte våran föreatällning var jätte bra och fråga om han fick sätta sig ner ett tag, vilket han såklart fick. Han berättade att han inte visste om han skulle springa ut till toaletten och gråta eller sitta kvar och lyssna eftersom det väckte så många minnen hos han. Sedan frågade han om han  fick fråga några frågor och han frågade hur vi hade tänkt när vi skrev föreställningen och vad vi tänkte när vi såg en afrikansk kille som han gå runt på skolan. Alla blev helt tysta och visste inte vad vi skulle säga, vi sa att vi inte hade några fördomar och så sa jag att jag inte tyckte det var konstigt på något sätt, men däremot kunde jag undra vad han/hon har för ursprung och bakrund. När han fått svar på sina frågor, fick vi massa mer beröm och han var så fin, för han satt under nästan hela föreställningen med tårar i ögonen. Det är därför man vill stå på scen, det är därför man gör allt jobb och ger så mycket av sig själv, för känslan när man kan beröra någon annan och få se tårar i deras ögon, den går inte att beskriva det är så sjukt underbart! Jag blir helt lycklig, det är därför jag vill stå på scen, jag vill beröra människor och förändra folks vardag, ha ett budskap som får folk att tänka till. Nu hinner jag inte skriva mer för jag ska och spela matcher snart. Mamma och pappa är här så får lite publik.

Jag ska länka till radion och tidningen som min föreställning och jag är med i senare.